Ödet är en förbannelse.
Ödet.
Jag tror på det. Gör du?
Är det ödet att du dyker upp överallt?
Pälsstrån från din päls finns efter 2 år.
Din leksak varje gång jag öppnar skåpet.
Varje gång jag är på facebook dyker bilder på dig upp.
Låtar som beskriver. Exakt.
Men. Det finns alltid ett men.
Jag var 10 minuter ifrån dig.
Får medelandet. Jag får inte träffa dig.
Varje gång jag är så nära, glider du ifrån mig.
Alla bilder försvann. Poff.
Ödet plågar. Jag blöder, jag går sönder, allt gör så ont.
Finns ingenting som lindrar. Tårarna rinner fortfarande okontrollerat.
Alla planer vi hade, vi redan påbörjat, minns varenda en.
Varför just jag? Detta önskar jag inte min värsta fiende.
Inte denna tortyr.
De säger att tiden läker alla sår. Ja, möjligtvis.
Men det kommer alltid att finnas ärr kvar, mer eller mindre. Detta är det största ärret jag har.
Jag kvävs. Folk frågar efter dig, jag svarar inte. Vill inte, kan inte.
Hade gjort vad som helst, vad som helst, vad som helst,
för att ha dig här nu.
Every once in a while a dog enters your life and changes everything
Kommentarer
Trackback
