(För alla som inte vet det har vi haft Nadja, en Schäfermix på prov i ett antal veckor nu)

 

Nadja åker tillbaka till sin ägare på Onsdag. Ursäkta mitt språk, men det gör förj*vla ont. Hon har varit min bästa vän, har alltid funnits där. När vi då bestämde oss för att ta henne på prov den 18 mars detta året, jag har då aldrig varit så glad. 

 

Men allt gott kommer alltid med något ont, eller hur?

 

Mina föräldrar har bestämt sig för att vi inte kan ha henne. Jag är 16 år gammal, och kan ingenting göra då jag fortfarande bor hemma. Men dessa dagar då jag bara gått och väntat på att hon ska åka tillbaka, har varit de värsta i mitt liv. Hur man kan känna en sådan kärlek för en hund, är  oförståelig för många. "Det är bara en hund", "hundar kan inte känna någonting", "släpp det, det finns viktigare saker i livet". 

 

Viktigare saker? Nej, inte för mig.

 

Nadja ligger nu, intet ont anande, och sover brevid mig. Hennes ben sprattlar, hon drömmer sin vanliga dröm. Att springa, springa och aldrig stanna. Jaga kaniner på stora gröna ängar. Simma i de klarblåa sjöarna. Hon är i drömmarnas värld, där allt står rätt till. Allt är som det ska. Varför ska man behöva vakna upp och möta verkligheten egentligen?

 

Alla planer jag hade för oss två. Tävla i både det ena och det andra, men främst få bort hennes rymmningsbeteende. Jag visste hur jag skulle gå till väga, men vad hjälper nu det? Hon lämnar mig för alltid om två dagar.

 

Jag har nog aldrig fällt så många tårar som jag gjort dessa dagar. Tårarna verkar aldrig ta slut, det bara kommer mer och mer. Men min glädje har tagit slut. Jag har stängt allt ute, för att den tomma känslan man får då är ju bättre än den sorg jag känner annars. Eller?

 

Jag håller på att stänga av. Men, en sak håller mitt huvud ovanför vattenytan. Mina andra djur, marsvinen och hamstern. Stackars Melvin, som kom till mig vid 3 månaders ålder och hade redan ett brutet ben. Som nu är 5 år, och har vad jag börjar tro är tumörer.

 

Och Mimmi. Som kom till mig efter att ha blivit räddad från en ormmatsuppf. med 30 andra marsvin. Redan mamma till tre ungar, som jag aldrig sett.

 

Och Cindy. Den modigaste, och tuffaste hamster jag mött. Nästan blivit uppäten av en hund, klantig som få och har ramlat ner för en meters höga saker en antal gånger, utan en ända skråma.

 

Men snart saknas en, och det är Nadja. Hon kommer lämna ett stort tomrum hos mig. Det blir tufft att plocka bort alla söndergnagda märgben, matskålen, kamptrasan som hon älskade, och att gräva upp de kvarglömda benen hon grävt ner. Aldrig mer känna sig så stolt när hon stänger skåpet på kommando. Aldrig mer känna hennes päls, när hon kommer och lägger huvudet i knät, eller hoppar upp i soffan och trycker sig mot en. Aldrig mer...

Men har varit upptagen med livet. Kommer strax ett väldigt långt inlägg, men det är inte posetivt.