Jag har tänkt väldigt mycket den senaste tiden, om hur lätt man kan förlora någon. Att det kan gå på en vecka, en dag, en timma... Bara man tar fel steg, kan man förlora någon på väldigt många sätt. 

Alla har nog förlorat någon älskad i sitt liv, på ett eller annat sätt. Eller förlorat någon över huvud taget, behöver inte vara någon älskad faktiskt. Det kan vara vem som helst. En väldigt avlägsen släkting, din bästa vän eller din hund. 

Att förlora någon behöver heller inte betyda att den försvinner från denna jord för alltid. Man kan förlora någon ur ens liv, tappa kontakten, eller slitas ifrån varandra p.g.a olika orsaker. Och veta att ni aldrig, någonsin kommer att träffa varandra igen. Finns många olika sätt att förlora någon.

Just nu sitter jag här och håller tummarna. Nimbus åkte in akut igen för att han bajsade rent blod. Fick dropp och spruta hos veterinären. Nu är det bara att vänta, och se. Feber har han dessutom. Och kennelhostan är kvar i kroppen med. Men han kommer att klara sig, det är jag säker på. Eller? Jo, klart att han klarar sig. Visst?

Den helt otroligt underbara kommunikationsmöjligheten som finns idag har nog inte undgott någon. Man kan nå alla när som helst, var som helst och i princip hur som helst.

Av min egen erfarenhet finns det många possitiva saker med dessa möjligheter. Jag kommer inte på en enda negativ sak.

Först och främst, att folk inte använder dom. Även fast det finns mobiler, facebook, skype, what ever så går det fasen inte att få tag på vissa personer. Speciellt inte den personen man väldigt gärna vill ha tag på just där och just då. Heeeeelt otroligt underbart. Eller hur?

Sen, möjligheten att skita i att någon skrivit till dig. Ytterligare ett sätt att uttrycka sin nonchalans på ett oerhört diskret sätt, utan att allmänheten får veta det och utan att din status rubbas. Vilka möjligheter!

Man kan också gå in i sin egna lilla värld, NÄR MAN VILL tydligen. Helt underbart, blir man trött på personen man pratar med kan man helt plötsligt välja att sluta sig in i en annan konversation med en helt annan person någon annan stans i landet. För att sedan, när personen som faktiskt går brevid dig, eller i alla fall med dig, säger "lyssnar du ens?". Då kan du helt o hållet vara ärlig och säga "Va? Jag hörde dig inte". NÄHÄ, det märkte jag inte.

Men vänta lite.. Dessa möjligheter är inte possitiva? Nej, precis. Jag är så trött på att alla, precis alla gör detta hela tiden. Antingen det första, andra eller tredje.

Men, får man inte skriva med någon alls över huvud taget när man är med någon då? Jo självklart kan man få göra det. Men är det så himla viktigt att det inte kan vänta några timmar, eller minuter tills konversationen är klar, DÅ KAN MAN VÄL SÄGA DET. "Du, vänta lite bara, ska bara skriva klart det här först, det är viktigt." Det hade gjort livet så mycket lättare, för det är inte så kul för den som går brevid. Man känner sig oviktig, som att alla andra är viktigare, sårad, och framför allt-tråkig. Tråkig för att du väljer att prata med en annan som inte ens är där, när du pratar med mig. Och då börjar man tänka, varför är jag tråkig? Vad gör jag för fel? Ska jag prova någonting annat, prata om någonting personen tycker är kul? Kul om det funkar! Funkar inte det, vad har personen gjort idag? Hur gick det? Nehepp, funkade inte heller... Kanske finns en anledning till att folk inte vill prata med mig? Ja, då kanske jag bara ska gå och lägga mig då då. Ingen vill ju ändå inte prata med mig.

Dessa komunikationsmöjligheter... <3

Hur många gånger har jag inte sagt och skrivit den meningen? Har tappat räkningen.

Men, jag har bestämt mig för att börja blogga igen. Mest för att inte bomba facebook med inlägg på loggen, men också för att det faktiskt är väldigt kul att skriva. Kommer dock bli massa inlägg på facebook ändå, då bloggen är kopplad dit.

Idag var det först jobb (faktiskt oerhört skönt att vara där så tidigt), och sedan akvarieaktion i mönlycke! Riktigt kul, var där från kl 11:30 till 17:00... Och ville inte gå därifrån. Sandra fick dra med mig ut. Men fick ändå med mig förvånansvärt mycket (jämfört med förra aktionen, då jag fick med mig en påse skräpguppys därifrån... Dessa guppys). Självklart fick jag med mig de enda Crystal Red räkorna som fanns där, men även ca 10-15 räkblad, två olika sorters växter, tre små rötter jag tänkte ha i taiwan bee karet, en superduperbillig doppvärmare som egentligen är på tok för stor för mina kar. Juste, after eight och nötcréme också, men inte från aktionen...

Nu ikväll insåg jag att det är något seriöst fel på mig. Skulle egentligen varit med Adrian och några av hans kompisar, men mådde för dåligt och hann inte från aktionen. Så jag stannade hemma och skötte om mina akvarium istället, och nu håller jag på att städa, lyssna på jullåtar, och framförallt diskutera räkor på facebook. Och så slog det mig- jag har nog minst lika kul som om jag skulle varit "ute"! Ibland känns det till och med roligare och mer lockande att sitta med akvariumen än att gå ut och röja... Som sagt. Någonting är seriöst fel på mig.