Tänkte börja träna igår... Men kunde inte, styrkan har inte kommit tillbaka så känns som om mima ben inte bär mig, än mindre orkar jag träna hund. Men det kommer väl... Dom är ju ändå mina lyckopiller, kan inte vänta mig att medicin börjar hjälpa med en gång. Älsklingar!

Då ska vi se. För 2-3 dagar sen försvann det jag kände var min värld. Sen ett halvår tillbaka har jag mått sådär... Tänker inte gå in djupare på det.

Nära släkting är sjuk.

Djur har dött och försvunnit.

Terapeuter har varit inblandade i mitt liv.

Ensamheten har varit ett faktum. Även den dagliga ångesten.

Men.

Idag upplevde jag någonting.

Jag kände styrka. 

Styrkan över att klara av detta själv. För titta! Jag lever. Och har lärt mig mycket. Speciellt om de omkring mig, och har upptäckt vilka de riktiga vännerna är. 

Jag tror på ödet.

Ska inte ropa hej än.

För detta är bara en tillfällig känsla, därför vill jag dokumentera mina tankar.

Så, stämmer den ursprungliga frågan?

Ja, utan tvekan.

Varit och fotograferat Polishund SM för Kungälvs brukshundklubb, riktigt kul. Duktiga ekipage, häftigt att se. Tänkte dela med mig av de bilder jag orkat redigera, hälften med andra ord. Därav "del 1" i rubriken. Enjoy!

Har hänt lite. Varit i Tyskland, slutat vikariatet på Blå Stjärnan så är nu arbetslös, tävlat agility och mycket mer. Men pratar om agilitytävlingen idag.
På agilitytävlingen blev vi diskade i första loppet, men i andra loppet kom vi på 15:onde plats av ca 40-50 startande i våran klass! Supernöjd, vi fick 10 fel på slalomet annars felfritt! Så idag har jag varit och köpt ett fullständigt slalom på Rusta samt en tunnel, var superbra pris. Övning ger färdighet! Nu är vårat nästa mål att nolla ett lopp :)
Blir bilder från agilitytävlingen och ett badtillfälle i Aspen.

Lyssnade på shuffle på min lista, och så kommer min och Hennes låt upp...

Inte bra. Hjärtat rusar på i 190 och jag får gåshud utan att jag ens registrerat låten, och en stor klump i bröstet bildas. Stänger genast av. Efter 2 1/2 jäkla år, helt sjukt. 

Folk säger att tiden läker alla sår, men f*n heller att den gör. Jag saknar Henne varje dag, drömmer om henne. Kommer fortfarande ihåg hur Hennes päls kändes, värmen från Hennes kropp och värmen i Hennes blick. Inget ont från den hunden, bara otroligt missförstådd. Om vi bara hade fått en chans, hade det varit vi. Vi mot världen. 

"När det var som mörkast sträckte jag mig efter en hand, men fann en tass". Den tassen var din. Men den försvann, och mörkret är mörkare än någonsin efter det.

Folk frågar efter dig, vad som hände. Men jag låtsas alltid att jag inte hör... Vill inte prata om dig, risken för att falla är för stor. 

Finns så mycket att säga om dig, till dig. Men det hade aldrig fått plats här. 

Älskar dig för alltid Nadja.

Har hänt så mycket, studenten, flytt hemmifrån, börjat jobba på blå stjärnan (sommarvikariat än så länge) och har varit utan dator. Men idag fick jag nog, så lånade min pappas dator då jag är hemma för att ta hand om akvarierna som står kvar här. Så nu, mina senaste veckor i bilder.

Varmt och soligt idag, alla hade vårkänslor! 

Ödet. 

Jag tror på det. Gör du?

Är det ödet att du dyker upp överallt?

Pälsstrån från din päls finns efter 2 år.

Din leksak varje gång jag öppnar skåpet.

Varje gång jag är på facebook dyker bilder på dig upp.

Låtar som beskriver. Exakt.

Men. Det finns alltid ett men.

Jag var 10 minuter ifrån dig.

Får medelandet. Jag får inte träffa dig.

Varje gång jag är så nära, glider du ifrån mig.

Alla bilder försvann. Poff.

Ödet plågar. Jag blöder, jag går sönder, allt gör så ont.

Finns ingenting som lindrar. Tårarna rinner fortfarande okontrollerat.

Alla planer vi hade, vi redan påbörjat, minns varenda en. 

Varför just jag? Detta  önskar jag inte min värsta fiende.

Inte denna tortyr.

De säger att tiden läker alla sår. Ja, möjligtvis.

Men det kommer alltid att finnas ärr kvar, mer eller mindre. Detta är det största ärret jag har.

Jag kvävs. Folk frågar efter dig, jag svarar inte. Vill inte, kan inte. 

Hade gjort vad som helst, vad som helst, vad som helst,

för att ha dig här nu.

 

Lite nya vårbilder, tagna i bland annat blåsippshavet... Ett hav av blåsippor som råkat ut för torka, för inte hittade vi många blåsippor. Blir vitsippedalen snart istället.

 

Tog med kameran till skolan då det var så fint ljus och frost ute.. Blev några fina bilder.

 

Jag har tänkt väldigt mycket den senaste tiden, om hur lätt man kan förlora någon. Att det kan gå på en vecka, en dag, en timma... Bara man tar fel steg, kan man förlora någon på väldigt många sätt. 

Alla har nog förlorat någon älskad i sitt liv, på ett eller annat sätt. Eller förlorat någon över huvud taget, behöver inte vara någon älskad faktiskt. Det kan vara vem som helst. En väldigt avlägsen släkting, din bästa vän eller din hund. 

Att förlora någon behöver heller inte betyda att den försvinner från denna jord för alltid. Man kan förlora någon ur ens liv, tappa kontakten, eller slitas ifrån varandra p.g.a olika orsaker. Och veta att ni aldrig, någonsin kommer att träffa varandra igen. Finns många olika sätt att förlora någon.

Just nu sitter jag här och håller tummarna. Nimbus åkte in akut igen för att han bajsade rent blod. Fick dropp och spruta hos veterinären. Nu är det bara att vänta, och se. Feber har han dessutom. Och kennelhostan är kvar i kroppen med. Men han kommer att klara sig, det är jag säker på. Eller? Jo, klart att han klarar sig. Visst?

Den helt otroligt underbara kommunikationsmöjligheten som finns idag har nog inte undgott någon. Man kan nå alla när som helst, var som helst och i princip hur som helst.

Av min egen erfarenhet finns det många possitiva saker med dessa möjligheter. Jag kommer inte på en enda negativ sak.

Först och främst, att folk inte använder dom. Även fast det finns mobiler, facebook, skype, what ever så går det fasen inte att få tag på vissa personer. Speciellt inte den personen man väldigt gärna vill ha tag på just där och just då. Heeeeelt otroligt underbart. Eller hur?

Sen, möjligheten att skita i att någon skrivit till dig. Ytterligare ett sätt att uttrycka sin nonchalans på ett oerhört diskret sätt, utan att allmänheten får veta det och utan att din status rubbas. Vilka möjligheter!

Man kan också gå in i sin egna lilla värld, NÄR MAN VILL tydligen. Helt underbart, blir man trött på personen man pratar med kan man helt plötsligt välja att sluta sig in i en annan konversation med en helt annan person någon annan stans i landet. För att sedan, när personen som faktiskt går brevid dig, eller i alla fall med dig, säger "lyssnar du ens?". Då kan du helt o hållet vara ärlig och säga "Va? Jag hörde dig inte". NÄHÄ, det märkte jag inte.

Men vänta lite.. Dessa möjligheter är inte possitiva? Nej, precis. Jag är så trött på att alla, precis alla gör detta hela tiden. Antingen det första, andra eller tredje.

Men, får man inte skriva med någon alls över huvud taget när man är med någon då? Jo självklart kan man få göra det. Men är det så himla viktigt att det inte kan vänta några timmar, eller minuter tills konversationen är klar, DÅ KAN MAN VÄL SÄGA DET. "Du, vänta lite bara, ska bara skriva klart det här först, det är viktigt." Det hade gjort livet så mycket lättare, för det är inte så kul för den som går brevid. Man känner sig oviktig, som att alla andra är viktigare, sårad, och framför allt-tråkig. Tråkig för att du väljer att prata med en annan som inte ens är där, när du pratar med mig. Och då börjar man tänka, varför är jag tråkig? Vad gör jag för fel? Ska jag prova någonting annat, prata om någonting personen tycker är kul? Kul om det funkar! Funkar inte det, vad har personen gjort idag? Hur gick det? Nehepp, funkade inte heller... Kanske finns en anledning till att folk inte vill prata med mig? Ja, då kanske jag bara ska gå och lägga mig då då. Ingen vill ju ändå inte prata med mig.

Dessa komunikationsmöjligheter... <3

Hur många gånger har jag inte sagt och skrivit den meningen? Har tappat räkningen.

Men, jag har bestämt mig för att börja blogga igen. Mest för att inte bomba facebook med inlägg på loggen, men också för att det faktiskt är väldigt kul att skriva. Kommer dock bli massa inlägg på facebook ändå, då bloggen är kopplad dit.

Idag var det först jobb (faktiskt oerhört skönt att vara där så tidigt), och sedan akvarieaktion i mönlycke! Riktigt kul, var där från kl 11:30 till 17:00... Och ville inte gå därifrån. Sandra fick dra med mig ut. Men fick ändå med mig förvånansvärt mycket (jämfört med förra aktionen, då jag fick med mig en påse skräpguppys därifrån... Dessa guppys). Självklart fick jag med mig de enda Crystal Red räkorna som fanns där, men även ca 10-15 räkblad, två olika sorters växter, tre små rötter jag tänkte ha i taiwan bee karet, en superduperbillig doppvärmare som egentligen är på tok för stor för mina kar. Juste, after eight och nötcréme också, men inte från aktionen...

Nu ikväll insåg jag att det är något seriöst fel på mig. Skulle egentligen varit med Adrian och några av hans kompisar, men mådde för dåligt och hann inte från aktionen. Så jag stannade hemma och skötte om mina akvarium istället, och nu håller jag på att städa, lyssna på jullåtar, och framförallt diskutera räkor på facebook. Och så slog det mig- jag har nog minst lika kul som om jag skulle varit "ute"! Ibland känns det till och med roligare och mer lockande att sitta med akvariumen än att gå ut och röja... Som sagt. Någonting är seriöst fel på mig.

 

Låter bildspelet tala för sig själv, och behöver nog inte nämna hur svårt det var att göra detta klippet.

https://www.youtube.com/watch?v=_rP3G4tJz_c&feature=youtu.be

 

Så lyder dagens rubrik till detta oerhört intressanta inlägg på min blogg, och det är inte mer än en sanning i livet och ett internt skämt. Ja. Jag är trött.

Iaf, har sommarlov nu! Har även sommarjobb till och från på djurmagazinet (eller nej alltså inte till och från utan oregelbundna tider typ), och nattsommarjobb en natt i månaden på nääs hundpensionat!

Well, annars har jag bara slappat, träffat kompisar och pojkvännen och ja, levt livet helt enkelt!

Nu har jag en stor, politisk världsfråga till er alla- har ni ätit fryst dumle?

Alltså, har ni inte det så måste ni verkligen göra det! Helt sjukt vad gott det är, wow alltså! Testa det!

Nu börjar jag bli trött, så ska sätta på filmen frozen och gå och lägga mig. Natti på er, ni som nu läser detta... Haha!

Ni vet kanske att jag var lite hemlighetsfull i mitt förr förra inlägg? (eller kanske inte, skrev att det var en grej jag inte tänkte skriva här. Varför? Jo, för jag orkade inte, var för trött haha! Ibland asså...) Meeeen nu är jag pigg och orkar, sååååå.... Jag har fått hem en till gris! :D Fick hem henne förr förra veckan tror jag det var, iaf några dagar innan förra helgen haha. Eller något sånt, minns inte riktigt. Men hon är en crested black dalmation, med lite goldeninslag.. Jättecharmig! Efter många om och men fick hon namnet Nikita (nej, inte efter filmen. Har aldrig sett filmen) :) Har inga bra bilder, bara mobilbilder för hon är så himla skygg än så länge.. Men hon blir modigare och modigare för varje dag som går!

Såg också att jag fått mycket mer visningar på det inlägget haha, folk var väl nyfikna på vad jag har för mig i mitt hemlighetsfulla liv eller någonting haha...? Inte för att det var så intressant, sry att göra folk besvikna ;) Men jag är glad, för nu har jag tre brödlimpor med ben! Marsvin är beroendeframkallande...

 

är fast. På tåget. I 28 graders värme. Det är 28 grader UTE. Ingen ac på tåget, ett fönster i hela vagnen går att öppna pch dom kan inte öppna dörrarna så det är kokhett här inne. Sitter seriöst i linne och shorts och svettas som en gris! som grädden på moset så är jag förkyld, även och det inte märks på mig. Kom och ta mig långt härifrån, långt härifrån, ja långt härifrån.

Denna helgen har varit väldigt bra hittils och många saker har hänt. Vissa bättre än andra, och vissa saker tänkerjag inte skriva här.

I Torsdags hände det inte så mycket haha, för då var det skola. Igår träffade jag Adrian (tror inte jag nämnt honom på bloggen förrut? Eller? Guldfiskminne) och det var väldigt kul! :) Kom hem halv 1 på natten haha, eller ja till Lerum station. Och skulle ta bussen hem, men bussh*lvetet kom aldrig så fick gå hem... Klockan halv 1 på natten en Fredag i spöregn... Inte det roligaste jag gjort.

Idag har jag slappat, ska träffa Sandra vid halv 5. 

Och jag har hittat en HELVIT RÄKA!! Även kallad snowwhite, även det ett resultat av fina taiwan bee gener hos polkaräkorna... :) Måste skaffa nanokar snart så jag kan börja sortera :3

 

 

Jossan sa precis att hon tyckte att jag skulle skriva lite mer alldagliga, mainstreemgrejer här på bloggen. Så börjar och slutar det med ett vardagsproblem som drabbat mig och många andra med tandställning. Den här jäkla kedjan som man får för att dra ihop tänderna, plastig, genomskinlig och fin till en början. MEN. låt dig inte luras, för den blir missfärgade efter typ en vecka! Extremt irriterande, då det ser ut som om man ite borstat tänderna på ett tag! Så dom som undrar-jag borstar tänderns så ofta man ska.  det är bara den jäkla plastbiten längst fram som ät missfärgad! åh! Vardagsproblem-check!

Som sagt så var klassen iväg på lägerskola! Måndag var det bara ett par stycken som följde med, då det var valfritt. Då kom en veterinär och skulle dra ut tänder på hästar, vilket var väldigt intressant att se faktiskt. Inte själva grejen att hon drog ut tänder utan att se hur veterinären jobbar med just hästar.

Tisdagen började med att vi besökte en Rottweiler-kennel. Det var jättekul, då det var en riktigt stor kennel! Humlegårdens kennel närmare bestämt. Där fick vi veta lite om hur de hade det, vad dom gjorde med hundarna etc. Sedan fick vi leka och gosa på gräsplanen med 9 stycken 7 veckors gamla valpaaaar och sedan fick vi se när han tränade skydd med två av hundarna. De som ville fick vara figuranter, men jag avstod. Hade ramlat omkull innan hunden ens hade börjat springa haha! Men det var riktigt häftigt att se, verkligen. Nu vet jag vad jag vill hålla på med i framtiden... IPO!