Jag har sedan länge kommit på att jag aldrig någonsin skulle klara mig utan mina djur. Idag satte jag mig med Mimmi i knät, Bernhard låg vid min sida, Melvin satt i buren och Cindy satt i sin bur. Och helt plötsligt blev jag deppig för en grej (kom inte riktigt íhåg vad det vad faktiskt) och alla djur började skruva på sig och låta och blev jätteoroliga. Nästan som att dom visste att jag blev upprörd.. Och detta är inte första gången någonting sånt händer. Faktiskt, utan djur vid våran sida skulle människan knappt klara sig. Till exempel om alla hundar försvann. Då skulle jakten försvåras ordentligt då halva jobbet (ibland hela) utförs av hunden, eller på en bondgård där bonden som har runt 1000 får, måste ta in dom. Jag vet inte huuur många människor det skulle kräva, eller hur lång tid det skulle ta. Säkert över en dag. Men för 1000 får behövs det max tre bra vallhundar. Det är otroligt hur djuren påverkar våra liv, det är även vetenskapligt bevisat att när vi är med ett djur (framför allt hundar) utsöndras ett hormon som kallas glädjehormonet (vet inte vad det egentligen heter) hos både människa och djur, och att hundägare faktiskt lever längre. 

I alla fall så har det vart väldigt mycket djur den senaste tiden. I Fredags var jag i djurhuset, idag var jag med Sandra på Eragons och hämtade ett marsvin som hon skulle få hem. Det blev en hane som heter Fred, och han ser exakt ut som Lufsen gjorde i ansiktet och känns exakt likadan i pälsen.. Fick tårar i ögonen när jag höll honom, han var så lik Lufsen! Saknar dig <3

(Nu kommer en liten bildbomb på älskade och saknade djur..)