Förkyld och deppig
Som rubriken lyder. Är förkyld, går på vitamin-boosts just nu och godis. Försöker leva ett normalt liv, men orkar inte. Jag har nämligen fått det dödliga sjukdomen "mancold". Just det. Även fast jag inte är en man...
Och detta gör mig deppig. Önskar att någon kunde muntra upp mig, men den enda personen som skulle kunna muntra upp mig just nu vet inte ens om det. Ironiskt, va?
Och när jag är deppig och själv börjar jag tänka, så slutar det alltid med att jag tänker på en speciell sak. Det leder till att jag måste prata med någon, men jag har ingen att prata med om just detta som verkar bry sig speciellt mycket... Därav anledningen till skrivandet. Och jag måste prata med någon om det, annars spricker jag. Behöver bara någon som lyssnar. Därför skriver jag detta här. Några läser det, och sedan är det bra. Behöver ingen som kommenterar eller svarar, bara någon som lyssnar... Vi alla har säkert kännt oss så någon gång. Detta är en av många texter som står i min mobil, den senaste faktiskt:
Och när jag är deppig och själv börjar jag tänka, så slutar det alltid med att jag tänker på en speciell sak. Det leder till att jag måste prata med någon, men jag har ingen att prata med om just detta som verkar bry sig speciellt mycket... Därav anledningen till skrivandet. Och jag måste prata med någon om det, annars spricker jag. Behöver bara någon som lyssnar. Därför skriver jag detta här. Några läser det, och sedan är det bra. Behöver ingen som kommenterar eller svarar, bara någon som lyssnar... Vi alla har säkert kännt oss så någon gång. Detta är en av många texter som står i min mobil, den senaste faktiskt:
Vaknade upp idag, det första jag kom att tänka på var första gången vi träffades.
Sedan flöt tankarna på. Första gången du åkte med till husvagnen,
första gånen vi badade i aspen,
första gånen på fotbollsplanen, där vi kunde stanna i timmar. Bara du och jag.
Första gånen du sov hos mig. Det glömmer jag aldrig, du lämnade inte mitt rum. Inte ens för en skinkbit..
Första gången jag trodde jag såg dig för sista gången...
Första gånen jag träffade dig på 9 månader. Du vägrade lämna min sida.
Första samtalet som skulle förändra allt.
Sedan var du min. Jag anade inte hur lite tid vi skulle få, då skulle jag gjort så mycket annorlunda. Man kan inte ana hur 8 veckor kan förändra ens liv.
Sista promenaden ,vid säveån, wamme bro. Vi gick och tittade på påskliljorna, njöt av vårkvällen. Precis som vi gör nu. Den enda stora skillnaden är att du inte är här.
Jag minns när du togs ifrån mig, och jag svek dig.
Förlåt.
Du sprang i långlinan, och jag satt vid kanten och njöt av att se din glädje. Du kom tillbaka när jag ropade, och jag sa " åh vad jag älskar dig". Första gången jag sa så till någon, för jag har svårt att erkänna känslor. Väldigt svårt.
Minuten senare glömmer jag aldrig, den värsta i mitt liv.
Sista kvällen.
Sista måltiden.
Sista lekstunden med kamptrasan du älskade.
Sista blicken...
Efter ett år av sorg, ilska och saknad, börjar jag acceptera att jag aldrig kommer att få träffa dig igen. Såren har börjat läka, även fast de aldrig kommer att läka helt.
Livet är som en bok, och jag börjar inse att vårat kapitel är förbi. Men en sak kommer alltid att stå, längst ner på varje sida av boken.
Jag kommer aldrig att älska någon, på samma sätt som jag älskat dig,
Nadja.
Kommentarer
Trackback
